Stormbreakerr

Ett hyllningstal.

För dagarna då solens strålar aldrig vill dö och dagarna då kylan tränger sig ända in i själen.

För vetskapen om ens obetydelse och för att grässtrået på min sko förmodligen betyder mer än hela min existens.

 Jag är nu och sen kommer jag aldrig vara igen. Jag är här och här kommer jag aldrig vara igen. Vi är här och vi är nu. Evolutionen kommer ta sin plats och åter igen kommer jorden att återställas. Precis som så många gånger förut. 

Vi började som ingenting och vi kommer att sluta som ingenting. Det är det enda som är riktigt säkert här i livet. Jag tycker det känns tryggt. Att jag har min plats och min tid. Att det är upp till mig att använda min tid och min roll, att jag kan passera obemärkt och att jag kan ändra allt.

Alla har sina upp och nergångar. Jag har nog mest spenderat min tid på botten, men det bästa med att finna sig själv liggandes på botten är att det finns bara en väg ut och det är upp.  Först måste man trilla lite djupare, men sen plötsligt står man där. Som en fågelunge, helt oförberedd på allt. Sen hoppar man, högt, så högt det bara går. Sen får man blunda och hoppas att man flyger. 

Ibland går jag till bryggan för att tänka på livet, jag tittar ut över havet, tittar ut över evigheten. Ibland tror jag mig se dig, någonstans där ute. Vem du än är. För till denna dag, existerar du endast i mina drömmar.

 Ett citat ur min favoritbok:

En gång för länge sedan när jag låg på gräsmattan i trädgården frågade Big vad jag höll på med. Jag sa att jag låg och tittade upp i himlen. Han sa ”Det där har du fått om bakfoten Lennie, himlen finns överallt, den börjar vid dina fötter.”

För himlen börjar vid dina fötter och världen är din. Och min. Och vår.

 Jag vill så mycket, kanske för mycket. Jag vill sjunga och dansa och springa och skrika och gråta, men mest av allt vill jag finnas. Det kommer komma dagar som springer förbi utan att jag ens noterar tiden som passerar och det kommer komma nätter jag vaknar mitt i natten. Väckt av ensamheten. 

Minns du? När vi låg på golvet i mitt rum, i min batcave. Vi lyssnade på Pink Floyd tror jag. Du tittade på mig och sa: kommer du ihåg den vintern, den vi aldrig riktigt tinade från? Du tittade upp i taket och log, sedan sa du: Helvete vad ont det gjorde, och helvete vad roligt vi hade det.

 För det är nog värt det ändå, en evighet av eländighet för en kväll av skratt och värme.