Jag har haft, och har fortfarande sådan ångest att mina muskler i kroppen bokstavligt talat gråter. Jag får panikattacker och det känns som att hjärtat kommer falla ur bröstet på mig. Mina små demoner i hjärnan påverkar plötsligt mer och tydligen är jag så ledsen att mina muskler krampar för att det är så jobbigt.
Jag känner mig så förvirrard, för jag känner mig inte så ledsen. Inte så som det var förut, då det bara värkte och jag bara ville sova och gråta varje dag. För så är det inte alls längre. Jag får ibland perioder av ångest och panik men så går dem över och jag är som vanligt. Fast min defination av att vara som vanligt kanske är lite sne då som vanligt bara betyder att jag har lite kraft att gå upp på morgonen och ut genom dörren. Det betyder att jag klarar av att vara ute i världen för dagen och gå igenom den själv innan jag äntligen får komma hem och bara vara hur fan jag vill. Att må okej och vara som vanligt för mig betyder att jag trycker bort allt i huvudet och går ut och gör lite av det som förväntas av mig.
Men räcker inte det?
Kommentera