När ensamheten tränger sig in och ångesten står och bankar på dörren.
Det var längesen nu. Men likt förbannat smyger du fram igen. Plötsligt bara drar du ner mig i ett bottenlöst hål utan en endaste väg mot ljuset. Du lurar mig och förklär dig i divese utstyrslar men i slutändan står du där stolt och rak i ryggen. Du ser mig i ögonen och du ser rakt igenom mig. Det räcker med att du sneglar på mig utan att jag ens märker något. Du drar all luft ur mig och jag faller ihop i en hög av skam. Skäms över att jag inte är starkare än dig och förbannar mig själv för att jag lät dig ta plats i mig för att sedan ta upp all plats i mig. Jag önskar mer än något att jag kunde få bort dig, dra ut dig från mina mörka vråer. Jag vill klippa av dig som slitna hårtoppar och jag vill sparka dig i magen. Hårt. Sådär så att du tappar andan. Så som du gjorde mot mig. Eller så som du gör mot mig varje dag. Så som du gör varje gång jag är det minsta osäker på något.
Jag vill du att du känna smärtan jag känner. Jag vill att du sova så dåligt som jag gör. Jag vill att du ska känna hur det känns att stå i mina skor.
Kommentera